Fröken! Fröken? Victoria? Hallå! Kan du hjälpa mig? Frööööken?

Pågående läsår har minst sagt varit intensivt och jag hade lätt kunnat beskriva det som jobbigt, men väljer hellre att beskriva det som lärorikt. Jag hann inte mycket mer än påbörja mitt ansvar för det särskilda stödet på lågstadiet tills det var dags för nytt uppdrag. Två veckor innan sportlovet tog jag över som klasslärare i  årskurs 1. Då jag visste att eleverna i klassen hade mycket olika erfarenheter med sig i sin ryggsäck samt att drygt 50% talade ett annat språk i hemmet insåg jag att jag skulle möta en grupp som passar mig perfekt. En riktig utmaning, men tänk så många olika kompetenser det måste finnas i denna klass. Att sätta dem i bänkarna, ge dem en hög med uppgifter, och låta dem jobba i sin egen takt kommer inte göra succé! Jag ville heller inte ha ett klass med grupperingar, där hälften talade svenska och hälften ett annat språk.

Ulla Runesson (nämnaren nr 2, 1994) kritiserar arbetsmetoder som innebär att ALLA elever får möta samma innehåll med samma metoder, dock vid olika tidpunkter. Jag är rädd att detta även idag, 2017, är väldigt vanligt. Att vi kallar det för individanpassat lärande då vi enbart låter eleverna möta innehållet i olika takt. Min utmaning är att låta alla elever lära på sitt eget sätt och även låta dem visa sina kunskaper på olika vis, samtidigt som innehållet de möter ska föra dem så långt som möjligt.

Redan innan jag öppnade dörren till min nya klass hade jag beslutat mig för att jag inte skulle genomföra detta ensam. Vi skulle genomföra detta tillsammans, jag och 19 medarbetare i första klass.

Ett par veckor har passerat och resan har just startat. Eleverna har börjat förstå att vi lär mycket tillsammans. Inne i klassrummet sitter eleverna i ”dubbla lärpar” längs tvärgående rader. Detta innebär att klassen är samlad samtidigt som vi har frigjort yta för andra lärande situationer. Idag samlades vi på ytan längst ner i klassrummet för att delge varandra de kunskaper vi fått efter 14 minuters film om årstider. Vi skapade en yttre ring och en inre ring, där eleverna hade sina ansikten vända mot varandra. Vid en given signal ( berättade de något de lärt sig om årstider, för den kamrat som stod mittemot. Efter ca 30 sekunder ringde klockan och ytterringen flyttade ett steg åt vänster och proceduren upprepades med en ny mottagande kamrat. Att redan i årskurs 1 få vara med och bygga upp ett klassrum med där eleverna ska ges möjlighet att vara delaktiga i sitt eget lärande är en fantastisk möjlighet.

Innan det är dags att avrunda vill jag knyta an till rubriken. Jag vågar knappast tänka tanken på hur många gånger elever behöver min uppmärksamhet för att få svar på frågor av icke lärande karaktär. Vad var det vi skulle göra? Jag är klar! Vad ska jag göra nu? När ska vi…? Ju mer frågor av denna karaktär eleverna tvingas ställa, desto mer måste jag fundera igenom varför- och hur jag misslyckats med elevernas möjlighet till delaktighet och vetskap om vad som förväntas. En sak har jag lyckats med, och det är med fantastiska uppstarter av varje skoldag. Detta innebär ”GOTD” kombinerat med cirkelmodellen och närspaning. Jag berättar mer om detta i nästa blogginlägg.

Victoria Carlzon, Förstelärare F-3, Lammhults skola

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Nu är vi igång med ”Samverkan för bästa skola”

Vi har nu precis påbörjat vår första insats i Samverkan för bästa skola. Det första vi har valt att fokusera på är att utveckla våra pedagogiska planeringar. Då tänker vi inte att det bara ska handla om pappersprodukten utan mer om den faktiska undervisningen. Vi kommer bl.a. att använda oss av Skolverkets allmänna råd för planering och uppföljning av undervisningen. Tanken är sedan att vi vid lärträffar ska få möjlighet att verkligen diskutera det som är grunden för vårt arbete, nämligen undervisningen.

Hur levandegör vi målen för eleverna för de arbetsområden som vi för tillfället arbetar med?
Hur får vi undervisningen att bli så effektiv och engagerande att alla elever kan utvecklas och nå goda resultat oavsett förutsättningar?
Hur säkerställer vi att vår bedömning verkligen testar av de mål som vi har satt upp?
På vilket sätt ger vi eleverna möjlighet att visa sina förmågor på många olika sätt?

Dessa frågor och många andra är det tänkt att vi ska fördjupa oss i. I mitt arbetslag ägnar vi en timme så gott som varje vecka framöver för detta arbete och än så länge känns det bra. Alla mina kollegor är, tillsammans med mig, mycket utvecklingsbenägna och vi vill verkligen arbeta för att förbättra vår undervisning. Tillsammans gör vi allt möjligt genom att ta hjälp och lära av varandra. Kollegialt lärande på olika sätt måste vara den absolut bästa fortbildningen som finns för oss lärare!

Therese Stern Förstelärare åk 4-6

Publicerat i Therese Stern | Lämna en kommentar

Att tänka om

Ingen termin är den andra lik och så gäller även för denna. Jag är inne på min fjärde här på Lammhults skola och återigen har planerna för min tjänst kastats om vilket innebär tydligare nytänkande och fokus på såväl kunskapsinhämtning som problemlösning. Att vara föränderlig och flexibel anser jag är ett måste för varje lärare då vi hela tiden måste se till verksamhetens behov, mål och förutsättningar vilket är varför vi nu, vårterminen 2017, tänker såhär kring nyanländas lärande:

På grund av lägre elevantal än tidigare har vi inför denna terminen valt att låta båda förberedelseklassverksamheterna ligga vilande och istället lägga fokus på tillfällen för rena svenska som andraspråksundervisningspass årskursvis, men även process-stöd i form av våra språkstödjare ute i nationell klass. De elever som kommer som nyanlända till vår skola (och det är redan flera) placeras direkt i NK efter inskrivning och kartläggning av kunskaper och förmågor. Tufft, kan tänkas, men vi anser att vi har starka elever och närvarande pedagoger som snabbt fångar upp vad som fungerar bra respektive sämre och i dialog med varandra sätter vi in rätt åtgärder för en fortsatt bra utveckling. För eleverna innebär det en svårare start då man till skillnad från i en förberedelseklass inte får lika mycket hjälp och vägledning skoldagen igenom utan förväntas klara av en åldersadekvat ämnesundervisning direkt samt rent praktiska detaljer som att tolka/följa schema och förstå regler och bestämmelser, t.ex. Med god kommunikation klasslärare/språkstödjare/ämneslärare/elev/föräldrar fungerar detta dock även om vi kanske inledningsvis inte bäddar för den tryggaste av skolstarter vilket är kännetecknande för en förberedelseklassverksamhet.

För mig och min närmsta kollega Anwar Noura Sader innebär denna omställning krav på en ännu större överblick än tidigare då vi nu ansvarar för uppföljningen av samtliga svenska som andraspråkselever i årskurserna 1-6.

Att vara mentor/klasslärare för FBK och undervisa i flertalet ämnen gentemot att vara ämneslärare i SvA för 6 årskurser innebär stora skillnader organisationsmässigt vilket är varför vi nu arbetar hårt på relationsbyggande, kartläggning, genre-baserad undervisning samt kontakt med hemmet för att skapa en förståelse för att SvA och FBK inte är samma sak. Detta kräver tålamod vilket är varför vi kanske inte alltid når dit vi tänkt efter varje lektion, men vår förhoppning är att verksamheten skall rulla på väl nu efter sportlovet och att alla våra elever skall komma med ett leende på läpparna när de går in på sitt 85-minuterspass hos oss. Kännetecknande för oss är nämligen att vi ställer höga förväntningar på våra elever och förväntar oss 100% arbetsinsats de tillfällen vi ses då vi både upplever och vet att vi har mycket att ge.

Jag inledde med att skriva att en lärare behöver vara föränderlig och flexibel. Om vi skulle få flertalet nyanlända måste vi återigen kasta om organisationen och återgå till en FBK-verksamhet och vad händer då med det arbete vi påbörjat ämnesundervisningsmässigt? De nya kontakter vi skapat? Det relationsbygge och förtroendet vi kämpat för? Det fortsätter naturligtvis men i en annan form då vi måste fokusera på att ta lärdom från varje tillfälle vi möts, oavsett om det är via FBK, NK eller SvA.

Georgina Charisis, förstelärare i mottagande och inkludering av nyanlända, F-9

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Att stanna upp och fundera – då små idéer blir stora

Så här i början av en ny termin är nog alla lärare och elever sugna på att blicka framåt och fundera över vad som ska hända under våren, vad man ska göra och hur man ska jobba. Terminsplaneringar börjar fyllas i av flitiga ämneslärare från första arbetsdagen och kalendarium ända fram till sommaren delas ut. Min egen kalender fylls snabbt med planerade aktiviteter och lediga veckor och dagar markeras. För niorna är vårterminen full av viktiga datum med nationella prov. Det tar en vecka sedan känns julledigheten långt borta och många idéer som då poppade upp kring nya häftiga arbetsområden är som bortblåsta.

Det känns som om allt som ska ske under våren redan är förutbestämt och gamla mönster och vanor har blivit utgångspunkt för hur arbetet ska bedrivas. För den som hade stora idéer finns inte mycket utrymme kvar att försöka fånga kollegors intressen att hänga på för att lyckas förverkliga dem. Alla har redan fullt i sina planeringar. Känns detta igen?

Jag har under julledigheten funderat på svårigheterna med att bedriva utveckling i skolans värld, då den är väldigt komplex och är beroende av schema, organisation och planering. Det känns som om det hade varit lättare att starta om allt från början, bygga upp skolans organisation på ett helt nytt sätt. De entreprenöriella förmågor som vi ska utveckla i skolans KENT-arbete och som ska genomsyra vår verksamhet påminner hela tiden om att det borde gå lättare om det fanns ett annat sätt. Om jag som lärare i vårt system känner att de stora idéerna bleknar bort, hur känns det då för våra elever? Så min stöttefråga blir att antingen fundera vidare kring hur en KENT-skola ska vara organiserad eller börja fundera på hur jag kan agera här och nu. Jag väljer det senare, att vara här och nu.

Att just stanna upp och fundera på det som har varit, varför det gick som det gick, hur vi har arbetat och vad det fick för resultat. Att gå på djupet i en betygsanalys på både gruppnivå och individnivå kopplat till den egna undervisningen och organisationen. Fundera över vad man egentligen tog för kliv under hösten när det gäller skolutveckling och vad man tog till sig, tränade på och började förändra i sin undervisning. Små viktiga steg till en bättre skola. Sådant som är lätt att missa i farten när vi hela tiden blickar framåt. När hade jag riktigt bra lektioner under terminen? Varför blev det så? När lyckades jag fånga eleverna och få dem att anstränga sig det där lilla extra? Hur lyckades vissa elever äntligen nå betyg eller höja sina betyg? När kände jag extra mycket arbetsglädje? I vilka sammanhang hade vi riktigt bra kollegiala samtal i arbetslaget?

Så mitt tips är att ställa er dessa frågor och minnas det som verkligen var bra, skriva ner det framför er och titta på det. Går det att finna något mönster? Mina svar blev väldigt tydliga. Nya saker att testa genom läslyftet eller KENT-strategier fanns med flera gånger. Här delar jag med mig av några av mina guldkorn:

  • Att genomföra kooperativa aktiviteter i klassrummet skapade aktiva, positiva elever och ett roligare klassrum.
  • Att få hjälpa elever på läxhjälpen efter skolan gav både bättre resultat och var fantastiskt roligt de gånger jag tog mig tid till det.
  • Att undervisa en liten grupp FBK-elever i bild under hösten gav mig också stor arbetsglädje.
  • Att ta vara på saker i stunden, överraska, ta upp något aktuellt för diskussion, göra något oväntat, gav närvarande, nyfikna elever och jag hade roligt.
  • Att texter kan vara så svåra att förstå. Läslyftet gav mig ett nytt perspektiv, flera intressanta samtal med kollegor och påverkade faktiskt mina lektionsupplägg.
  • Samtal med elever i korridoren, utanför lektionstid var viktigt för att skapa relationer och för att jag skulle bli glad.
  • Genomtänkta lektioner, där jag använder en lektionsplanering på tavlan gav ordning och reda och struktur och förenklade mitt ledarskap så att jag kunde vara glad, positiv och tydlig.

 

Genom att ha de egna framgångsstrategierna som utgångspunkt när vårens arbete ska planeras infinner sig en trygghet och en tydligare väg att gå utkristalliserar sig.

För mig blev det väldigt tydligt, både jag och eleverna arbetar bättre när vi känner varandra, har roligt och när vi förstår.

Cecilia Hedstig                             Förstelärare 7-9

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Är KENT-läraren en skicklig lärare?

För mig som har ferietjänst tycker jag att det är väl investerad tid att använda en del av min förtroendetid till att fördjupa mig i aktuell forskning som görs kring skolan. Just nu har jag läst mycket kring vad det är som gör att vissa lärare upplevs som särskilt skickliga och mina tankar har då kommit in på om det är fler sådana lärare vi får när vi nu ”utbildar” oss till att bli ”KENT”-lärare.

I mina ögon är en KENT-lärare en person som är bra på att engagera eleverna under lektionerna. Med hjälp av nyfikenhet väcks elevernas intresse och de vill lära sig nya saker. Eftersom eleverna blir engagerade så blir de också aktiva på lektionerna och det leder till att KENT-läraren får alla elever, även i heterogena grupper, att gå framåt i sin kunskapsutveckling. En KENT-lärare skapar ett klimat i klassrummet som leder till att alla elever vågar testa nya saker och det är helt okej att inte kunna allt från början. Tryggheten hos barnen blir central under lektionerna och alla kan arbeta med alla och mycket fokus läggs på att man ska lära av varandra. Uppgifterna som genomförs under lektionerna är varierade och bygger på öppna frågor. Eleverna får tänka och reflektera själva och på så sätt utvecklas deras kreativitet. En KENT-lärare bedömer sina elever kontinuerligt och ger dem många tillfällen att visa upp sina förmågor på. Formerna för bedömning varierar så att alla elever kan få visa alla sina olika sidor och eleverna tränas i att äga sitt eget lärande. Dessutom samarbetar en KENT-lärare med övriga lärare för att skapa en större helhet i elevernas lärande och den hittar också naturliga mottagare för elevernas arbeten.

Då blir ju frågan om detta stämmer överens med forskning kring hur skickliga lärare bedriver sin undervisning?

Enligt Marcus Samuelsson, universitetslektor i pedagogik, kännetecknas skickliga lärare bl.a. av att de använder metoder i sin undervisning som gör alla elever aktiva, de bjuder också på sig själva och kan visa inför sina elever att de inte kan allt.

Catharina Tjernberg, forskare och lärare vid Stockholms universitet, menar att det som utmärker skickliga lärare är att de bl.a. är kunniga i många olika metoder och arbetssätt. Det gör att de kan lyssna in eleverna i vardagen, anpassa sin undervisning och utmana eleverna oavsett var i lärprocessen de befinner sig. Skickliga lärare har också en positiv tro på sina elever och arbetar diagnostiskt – det är observationer som ligger till grund för deras handledning.

I en artikel som har publicerats i Uppsala nya tidning (2014) talar Catharina Tjernberg tillsammans med Eva Heimdahl Mattson om att det som karaktäriserar framgångsrik undervisning bl.a. är att:

  • Den skickliga läraren reflekterar kontinuerligt över sin undervisning tillsammans med kolleger, och är beredd att anpassa den till eleven, ämnet och sammanhanget.
  • Den skickliga läraren har tilltro till sina elever; alla kan och vill lära och om det inte är så finns det en anledning som i så fall måste utrönas.
  • Den skickliga läraren uppmuntrar eleven att försöka prestera lite mer än man tror sig om att kunna klara.
  • Den skickliga läraren har en hög acceptans för elevvariation, olikhet och mångfald. (Internationella studier visar att alla elever vinner kunskapsmässigt på heterogena gruppsammansättningar och de som vinner allra mest är de med de sämsta utgångslägena).
  • Den skickliga läraren införlivar en rad olika undervisningsmetoder i sin repertoar i syfte att kunna arbeta icke-exkluderande.
  • Creemers och Kyriakides (2012) menar att en undervisning som bl.a. innehåller följande bitar gynnar våra elevers lärande:
  • Undervisningen ska ha en målinriktning och en struktur. Eleverna ska känna att undervisningen hänger ihop.
  • Frågorna som ställs under lektionerna ska varieras och inte alltid ställas på samma sätt.
  • Eleverna ska få arbeta med modellering och problemlösning och genom det hitta egna lösningar på olika problem.
  • Lärandemiljön ska präglas av studiero skapad genom tydliga förväntningar, strukturer och engagemang.
  • Lektionen är helig. Lektionstiden ska användas effektivt.
  • Den formativa bedömningen är viktig.

Ovanstående är ett litet urval av de skolforskare som har fördjupat sig inom detta område och glädjande nog man vi se att mycket av deras forskningsresultat passar bra ihop med vårt KENT-arbete. Det stämmer bra både med formen för hur vi arbetar med det kollegiala lärandet och med själva innehållet i undervisningen som ska få alla elever att utvecklas och gå framåt i sin kunskapsutveckling. Jag väljer därför att själv dra slutsatsen att om vi lyckas i vårt arbete med att göra oss själva till KENT-lärare, så får vi också enligt forskningen en hel hög ”skickliga lärare” på köpet.

Therese Stern      Förstelärare åk 4-6

Publicerat i Therese Stern | Lämna en kommentar

Summering

Sista veckan innan jullovet närmar sig och när jag tittar tillbaka så har vi kommit en bit i vårt arbete med språkutvecklande arbetssätt. Ibland känner jag att vi inte gör tillräckligt, inte hinner tillräckligt långt, inte lyckas så bra med eleverna som man hade hoppats. Vi har höga ambitioner. Den där lektionen som var så genomtänkt kanske inte blev så bra i klassrummet som man hade förutsatt att den skulle bli. Man vill så mycket. Då kan man tänka som Edison:

Nu är det som tur är inte tusen idéer som inte fungerar men man lär sig av misstagen. Man lär sig av varandra och man lär av eleverna. Summerar jag den här terminen så ser jag att alla elever har utvecklats och alla elever har skaffat sig nya kunskaper. Vi är verkligen på rätt väg.
Under denna termin har vi arbetat med läslyftet på hela skolan. Genom att läsa samma litteratur och planera lektionerna gemensamt har vi kunnat sätta fokus på vad det är i undervisningen som gör att alla elever utvecklas så långt som möjligt. Att arbeta med språket är nödvändigt i alla ämnen. När man undervisar språkutvecklande gör man inte avkall på ämnets innehåll. Man ger eleverna förutsättningar för att lära sig mer om innehållet och att läsa och skriva genretypiska texter. Man tränar på att förstå samband och dra slutsatser om innehållet vilket ökar elevernas ordförråd och möjligheter att kunna föra samtal i ämnet.
Genom arbetet med läslyftet har vi kommit igång med att prata om språkets betydelse i alla ämnen och börjat att pröva olika modeller för att åstadkomma ett interaktivt klassrum som är utvecklande för alla elever. Undervisningen måste vara kontextrik och innehålla en medveten stöttning. Forskningen är helt överens om att en sådan undervisning är gynnsam för alla elever, men nödvändig för det flerspråkiga eleverna.
Jag ser fram emot en vårtermin med läslyftet där vi fokuserar på att skriva i alla ämnen.

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Att knyta ihop säcken

Inte utan att man känner tillfredsställelse över att kunna knyta ihop säcken såhär 2 veckor före jul. Under ett par veckors tid har det blivit otroligt tydligt hur våra utvecklingsarbeten faktiskt hänger samman, precis på det sätt som vi hoppats. En skön känsla av nöjdhet, helhet och mening. Känslan av att det ena leder till det andra. Det vi inte lyckas med fullt ut idag, kommer vi att lyckas med om ett tag! Vi är på väg!

Lammhults skola har förmånen att jobba med 4 utvecklingsområden. Tre av dessa (KENT, inkludering, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt) drivs av oss förstelärare i linje med våra olika uppdrag. Utöver detta har vi ganska nyligen gått in i skolverkets projekt ”Samverkan för bästa skola”, som genom analysen visar att vårt behov av stödinsatser stämmer väl överens med skolans befintliga utvecklingsarbeten. För att inte överösas av olika projekt som spretar åt olika håll är det viktigt att hitta samband och mening. Att knyta ihop säcken…….Detta kommer bli riktig bra och jag är riktigt ivrig över att få återkomma med vilka insatser skolverket kommer erbjuda oss på vår skola.

knytit-ihop-sackenUnder en kollegial diskussion inom läslyftet stannade vi upp vid att samtala om HUR vi kunde göra för att lyckas bättre med de sokratiska textsamtal som vi skulle pröva att genomföra under veckan. Det är här det blir så uppenbart att våra utvecklingsområden hänger ihop. Det ena leder till det andra. Det vi inte lyckas med idag kommer vi lyckas med imorgon, vi är ju på väg! Det handlar om att våga släppa taget och låta eleverna bli medarbetare. Det är vi som måste ge dem möjlighet att få använda sina förmågor som initiativtagande, ansvarsfulla och förändringsvilliga elever som är vana vid att jobba både enskilt och i team. I ett klassrum där eleverna är medarbetare krävs det ett stort mått av elevansvar. Ansvar över sin egen delaktighet, gruppens delaktighet, bemötande och känsla för vilken ljudnivå som är lämplig i olika lärande situationer.

Förra blogginlägget avslutades med löfte om att återkomma kring hur eleverna i årskurs 2 planerat ett värdeskapande arbete med förskolan, utifrån konkretiserade kunskapskrav. För dessa elever har det blivit naturligt att vara medarbetare och arbeta i team under olika former. I början av höstterminen fick eleverna vara med och planera upp arbetsområdet kropp och hälsa utifrån:

-Hur kan vi genom vårt arbete med kropp och hälsa skapa mening för någon annan? Efter flera diskussioner kring olika förslag enades eleverna om att de ville besöka yngre barn på deras förskola SAMT bjuda in dessa barn till skolan. Efter ytterligare några turer kring gruppindelning enades de om att ingå i ansvarsgrupperna träningens betydelse, bra mat, dålig mat, sömn och vänskap. Varje grupp ansvarade för sitt innehåll och med hjälp av den kooperativa strukturen swicheroo (https://kooperativt.com/2016/05/14/struktur-switcheroo/) fick varje grupp respons kring sin planering av resten av klassen och kunde då göra lite förbättringar utefter det.

Det är en oslagbar känsla att se det engagemang som eleverna visade både vid besöket på förskolan (eleverna berättade om olika slags mat/tallriksmodellen, varefter de yngre barnen fick en sorteringsuppgift bra/dålig mat som de kunde pyssla med efter att vi gått hem) samt när vi själva fick besök av förskolan. När eleverna stod framme vid tavlan och visade sina presentationer syntes det att de tyckte att det var på riktigt. De hade en RIKTIG mottagare – små 4 åringar som nyfiket tittade fram över de höga bänkarna.

forskola-bild-1forskola-bild-2

Victoria Carlzon, Förstelärare F-3

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Translanguaging – hur flerspråkighet kan användas i undervisningen

”I den svenska skolan finns i dag ett stort antal elever som har goda kunskaper i ett annat språk än skolspråket svenska, men många lärare är inte medvetna om att detta språk kan vara en resurs för lärandet. Lärare kan se det som en brist i skolarbetet att elevernas svenskkunskaper inte räcker till för den kunskapsinhämtning som kursplanerna kräver, men ser inte möjligheten att ta hjälp av det som eleverna redan har i sin kappsäck”. (Gudrun Svensson, Svenskläraren 3, 2015.)

Svensson menar att elevers förstaspråk kan vara en resurs för lärande och istället för att se bristande kunskaper i skolspråket svenska som ett hinder borde lärare se möjligheterna i det eleverna har med sig. Jag håller såklart med helt och fullt vilket är varför jag, i mitt dagliga arbete så långt som det är möjligt, utgår ifrån arbetssättet translanguaging.

Translanguaging är processen där en individ använder samtliga språkliga resurser samtidigt för att förstå, prata, skriva och så vidare. Translanguaging innebär alltså undervisning med medvetet och strategiskt utnyttjande av elevernas flerspråkiga resurser i klassrummet. Begreppet myntades 1996 av Cen Williams från Wales. ”Trans” syftar på att överskrida socialt konstruerade språkstrukturer. USA, Canada och Indien använder den pedagogiska modellen flitigt. I Sverige finns ett begynnande intresse, främst inom svenska som andraspråk. Ofelia Garcia, ledande professor från USA, talar om två principer inom translanguaging: social justice och social training. Social justice innebär att alla språk är lika mycket värda samt att alla språk är en källa till kunskap. Läraren ska ha en positiv attityd gentemot alla språk i klassen och arbeta för att även eleverna ska inta denna attityd. Social training handlar om arbetet i klassrummet och hur man ska använda elevernas språkliga resurser på ett strukturerat sätt. Läraren ska alltså ha en fortlöpande tydlig pedagogisk strategi som fokuserar på hur elevernas förstaspråk kan integreras i undervisningen. Läraren måste vara medveten om att flerspråkighet och litteracitet ska utvecklas gemensamt samt att processen kräver varaktighet och utvecklas över tid. Undervisningen ska hållas på en åldersrelaterat hög kognitiv nivå med fokus på det språkliga i meningsfulla sammanhang.  Ovanstående är en tuff uppgift men nog så viktig här på Lammhults skola då 1/3 av våra elever är nyanlända/har ett annat modersmål än svenska. Här är alla elever alla vuxnas ansvar vilket är varför vi måste arbeta ”rätt” så att de kan nå så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar och behov.

Enligt Svensson har translanguaging ännu inte fått genomslag i den svenska skolverksamheten, inte ens i skolor med många flerspråkiga elever som använder svenska som språk för lärande i skolan men talar ett annat språk i hemmet. Första- och andraspråket används därmed i olika domäner och elevernas språkliga kunskaper vävs inte samman och utvecklas inte parallellt. Här måste vi alla ta oss en funderare och ställa oss frågan VARFÖR vi väljer att inte tillvarata på elevens hela repertoar när forskning klart visar att när lärare öppnar upp för flerspråkig pedagogik så aktiveras elevers bakgrundskunskaper och deras engagemang ökar samtidigt som utnyttjandet av redan tillägnade språkliga resurser leder till utvidgad och fördjupad förståelse för det skolrelaterade språk som används i undervisningen.

Det är min förhoppning att translanguaging snabbt skall spridas då arbetssättet går helt i linje med de heterogena grupper vi lärare möter i klassrummet. Likväl önskar jag att organisationen av nyanländas lärande i klassrummen blir så pass transparent att inkludering framöver inte handlar om ett vi och dem-tänkande utan om hur samtliga, oavsett språk, social och kulturell bakgrund skall nå så långt som möjligt. Vår skolas tillgång till språkstödjare/studiehandledare/modersmålslärare ger oss alla förutsättningar att utgå ifrån translanguaging som arbetssätt. Det i kombination med språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt och ett KENT-perspektiv tror jag ger oss starka elever med stabila utvecklingskurvor vilka vi har som uppdrag att stötta, utmana och inspirera.

Georgina Charisis, förstelärare F-9 i mottagande och inkludering av nyanlända.

Publicerat i Georgina Charisis, Förstelärare F-9 | Lämna en kommentar

Syns KENT i kooperativt lärande?

I detta inlägg ska jag försöka reda ut hur vi har tolkat kooperativt lärande och hur vi har använt det som en strategi i vårt pågående KENT-arbete på 7-9. (KENT är ju ett utvecklingsarbete i Växjö kommun där vi tror att vi kommer att förbättra våra elevresultat om vi aktivt arbetar med kreativitet, engagemang, nyfikenhet och trygghet)

Under de senaste sex veckorna har lärarna fått fördjupa sig i de strukturer som går att finna på bloggen kooperativt.com och hämta inspiration till sin undervisning. Jag snappade upp denna nyskapade sida i somras och började fundera på om det var något för oss. Jag fick med mina kollegor på att det var värt ett försök och vi satte en strategi med målet att genomföra aktiviteter i denna anda varje dag i alla ämnen. De effekter som vi förväntade oss att se var: Eleverna samarbetar, kommunicerar med varandra och är aktiva på lektionerna. De visar förväntan, nyfikenhet, engagemang och kreativa lösningar. De blir modigare efter hand och visar vilja att förändra invanda lektionsmönster. Alltså hoppades vi på att strukturerna inom kooperativt lärande (KL) kunde ge oss utveckling på alla delarna i vårt delmål: Eleverna är kreativa, engagerade, nyfikna och förändringsvilliga. Då drygt en tredjedel av våra elever är nyanlända hoppades vi också på att vi med hjälp av KL-strukturer fick en mer inkluderande undervisning och elever som lär känna varandra bättre över kulturgränserna.

Ni undrar säkert då vad KL är för magisk verksamhet och vad som egentligen menas med strukturer inom KL. Niclas Fohlin, Jenny Wilson och Lisa Westman skriver på sin blogg:

Kooperativt lärande är olika innehållslösa strukturer där du som lärare organiserar människor att lära sig i par och grupper där varje individs bidrag i olika övningar bidrar till att hela gruppen lär sig. Det är strukturer som är uppbyggda utifrån vissa fasta principer för elevaktivt lärande där du som lärare styr grupper att lära sig sprida kunskaper, uttrycka sig och samarbeta. Strukturerna inom Kooperativt lärande bidrar till ett sociokulturellt lärande på riktigt där grundsynen härstammar från ett socialkonstruktivistisk synsätt; att lärande sker bäst i samtal och interaktion mellan människor.

Inom denna blogg har vi tagit inspiration från flertalet kända pedagogforskare och professorer och listan skulle bli lång (Dylan William, James Nottingham, Carol Dweck, Johnson & Johnson, Spencer Kagan, Schlomo & Yoel Sharan, Wendy Jollife, Elisabeth Cohen, Niel Davidsson, John Hattie, David Mitchells, Jonas Aspelin, Ann Ahlberg, Viljo Kohonen, Karin Forslund Frykedal, Kent Larsson och många fler!) kring de källor vi använder oss av för att definiera vår version av Kooperativt Lärande.

Ni som har arbetat med formativ bedömning och fick ta del av Dylan Williams tips för bättre lärande kanske kommer ihåg vilken kick det var att få testa skrivtavlor, färgade plastmuggar, No-hands-up m.m. Kunde det verkligen vara så enkelt att få alla elever aktiva och varför har vi inte kommit på det tidigare o.s.v? Ungefär samma känsla fick vi nu.  Att kunna hämta färdiga idéer kring formen för undervisningen i klassrummet och få fylla dessa efter eget huvud har varit fantastiskt, underlättat och gjort så att vi har fått upp ögonen för en annan typ av lektionsuppbyggnad.

Så frågan var bara: Hur tar eleverna emot detta och har vi kunnat se några önskade effekter? Vi som har testat dessa strukturer mest känner att vi är inne på rätt spår. I klassrummen finns lärpar som löser korta och längre uppgifter, olika varje gång. Vi har hemgrupper och expertgrupper som delar med sig av sina kunskaper. På väggen sitter ”Mötas på mitten-affischer” med delad begreppskunskap och vi har nyfikna elever som verkligen är engagerade! Kloka pennan, rollspel och kunskapsdelning på lekfulla sätt är annat som vi har testat och våra 7-9-elever anpassar sig nyfiket efter nya förutsättningar. Vid första avstämningen visade elevenkäten att ännu fler lärare behöver göra dessa aktiviteter oftare för att det verkligen ska ge effekt så därför satsar vi vidare på den här strategin under 6 veckor till och hoppas att det blir ett invant beteende att tänka: Vilken struktur passar det här arbetsområdet? På vilket sätt ska vi arbeta i grupp? Hur ska vi dela kunskapen med varandra? Ger detta ett socialt lekfullt lärandeklimat? O.s.v. Det ska bli spännande att se vad kooperativt lärande ger för utveckling på vår skola framöver.

kooperativt-larande-grundprinciper_1600b-1024x534

 

 

 

 

 

Bildkälla: Pedagog Malmö.

Publicerat i Cecilia Hedstig | Lämna en kommentar

Att levandegöra utvecklingsarbeten

Under drygt ett år har vi nu haft tre utvecklingsarbeten (KENT, Inkludering och Språkutveckling) igång på skolan. Att som personal hålla fokus på dessa och väva in dem i den dagliga verksamheten är inte alltid så lätt. Förutom ansvarig för utvecklingsarbetet KENT är jag också arbetslagsledare för mitt arbetslag och jag insåg tidigt att det skulle krävas tydliga uppföljningar m.m. för att levandegöra skolans utvecklingsarbeten.  I det här inlägget tänkte jag därför berätta lite om hur vi under året har utvecklat metoder för att alla ska lyckas hålla fokus på arbetet som innefattar våra utvecklingsområden.

Som vi har skrivit om tidigare arbetar vi i sexveckorsperioder i vårt KENT-arbetet. Det innebär att vi var sjätte vecka sätter upp strategier som vi tror leder eleverna mot målet och under de sex veckorna testar vi sedan dessa strategier i våra klassrum. Under förra året hade vi till en början uppföljningar av detta arbete varje vecka men vi insåg snart att det var för ofta. Nu gör vi istället så att vi har uppföljning efter tre veckor och utvärdering efter ytterligare tre veckor. Detta gör att lärarna upplever att de har mer att komma med än vad de hade efter bara en veckas arbete, samtidigt som de känner sig mindre stressade när de inte behöver ha saker att redovisa varje vecka. För att arbetet inte ska glömmas bort väljer jag som arbetslagsledare att påminna lite då och då. Det kan vara på ett arbetslagsmöte, via mail eller helt enkelt genom att jag i vårt arbetsrum berättar om något spännande som jag sett eller själv gjort kring KENT. Enligt vårt upplägg av arbetet med KENT ska alla lärare vid uppföljningstillfällena och utvärderingarna rapportera kring vilka synliga bevis de har sett på att strategierna leder mot målet. Förutom detta har vi också valt att låta alla berätta lite kring vad de har gjort. På så sätt kan vi också delge varandra goda exempel och det har lett till att fler lärare testar fler saker eftersom man har hört att något har fungerat bra i någon annan klass.

Enligt skolforskaren Helen Timperley finns det ett antal faktorer som påverkar om en fortbildning ska påverka elevernas resultat i positiv riktning. Några av dessa faktorer är:

  • Fortbildningen varar en längre tid.
  • Lärarna blir engagerade i lärprocessen så att deras inlärning blir djup.
  • Lärarna blir utmanade i sina tidigare föreställningar om undervisning.
  • Lärarna får möjlighet att diskutera.

Denna forskning stämmer väl överens med hur vi tänker kring arbetet med våra utvecklingsområden och stödjer våra tankar om att diskutera mycket kring vår undervisning. Jag tror att det är viktigt att tänka på att om en fortbildning ska ge något för eleverna gäller det ju att lärarens nya kunskaper inte stannar i lärarens huvud eller kanske som en presentation vid ett arbetslagsmöte utan den måste in i undervisningen. I vår skolas verksamhetsplan för detta år har vi därför valt att sätta upp just detta som ett mål. ”Skolans utvecklingsarbeten ska synas i allas klassrum”. När vi hade studiedag för ett par veckor valde jag att använda en del av denna dag till att sätta fokus på detta. Mina kollegor fick fundera på vad av allt som vi har pratat om och testat under det senaste året, både kring, KENT, inkludering och språkutveckling som har gett avtryck och stannat kvar i deras klassrum. Vilka metoder eller arbetssätt som de lärt sig använder de nu med en regelbundenhet? Alla fick tänka i tio minuter och sedan skriva ner allt som de har fört in i sin undervisning på post-it-lappar och därefter redovisade vi för varandra. Vi satte upp lapparna på planscher, en för varje utvecklingsområde. Det som var mest spännande med redovisningen var att alla insåg hur svårt det var att välja ut en av planscherna att sätta de olika lapparna på. Det blev ofantligt tydligt att mycket av det som man hade tagit med in i undervisningen från KENT-arbetet också gynnade arbetet med de andra utvecklingsområdena och vice versa. img_4981Redovisningen blev också ett gyllene tillfälle att lära av varandra både genom att lyssna till goda exempel och genom att få möjlighet att diskutera kring olika metoder. Till min stora glädje som förstelärare och arbetslagsledare hade mina fantastiska kollegor tagit med sig många bra saker av förra årets arbete in i sin undervisning. Det är ju det som krävs för att fortbildningen som vi sysslar med ska bli på riktigt och göra nytta för elevernas måluppfyllelse.

Therese Stern      Förstelärare åk 4-6

Publicerat i Therese Stern | Lämna en kommentar