Pågående läsår har minst sagt varit intensivt och jag hade lätt kunnat beskriva det som jobbigt, men väljer hellre att beskriva det som lärorikt. Jag hann inte mycket mer än påbörja mitt ansvar för det särskilda stödet på lågstadiet tills det var dags för nytt uppdrag. Två veckor innan sportlovet tog jag över som klasslärare i årskurs 1. Då jag visste att eleverna i klassen hade mycket olika erfarenheter med sig i sin ryggsäck samt att drygt 50% talade ett annat språk i hemmet insåg jag att jag skulle möta en grupp som passar mig perfekt. En riktig utmaning, men tänk så många olika kompetenser det måste finnas i denna klass. Att sätta dem i bänkarna, ge dem en hög med uppgifter, och låta dem jobba i sin egen takt kommer inte göra succé! Jag ville heller inte ha ett klass med grupperingar, där hälften talade svenska och hälften ett annat språk.
Ulla Runesson (nämnaren nr 2, 1994) kritiserar arbetsmetoder som innebär att ALLA elever får möta samma innehåll med samma metoder, dock vid olika tidpunkter. Jag är rädd att detta även idag, 2017, är väldigt vanligt. Att vi kallar det för individanpassat lärande då vi enbart låter eleverna möta innehållet i olika takt. Min utmaning är att låta alla elever lära på sitt eget sätt och även låta dem visa sina kunskaper på olika vis, samtidigt som innehållet de möter ska föra dem så långt som möjligt.
Redan innan jag öppnade dörren till min nya klass hade jag beslutat mig för att jag inte skulle genomföra detta ensam. Vi skulle genomföra detta tillsammans, jag och 19 medarbetare i första klass.
Ett par veckor har passerat och resan har just startat. Eleverna har börjat förstå att vi lär mycket tillsammans. Inne i klassrummet sitter eleverna i ”dubbla lärpar” längs tvärgående rader. Detta innebär att klassen är samlad samtidigt som vi har frigjort yta för andra lärande situationer. Idag samlades vi på ytan längst ner i klassrummet för att delge varandra de kunskaper vi fått efter 14 minuters film om årstider. Vi skapade en yttre ring och en inre ring, där eleverna hade sina ansikten vända mot varandra. Vid en given signal ( berättade de något de lärt sig om årstider, för den kamrat som stod mittemot. Efter ca 30 sekunder ringde klockan och ytterringen flyttade ett steg åt vänster och proceduren upprepades med en ny mottagande kamrat. Att redan i årskurs 1 få vara med och bygga upp ett klassrum med där eleverna ska ges möjlighet att vara delaktiga i sitt eget lärande är en fantastisk möjlighet.
Innan det är dags att avrunda vill jag knyta an till rubriken. Jag vågar knappast tänka tanken på hur många gånger elever behöver min uppmärksamhet för att få svar på frågor av icke lärande karaktär. Vad var det vi skulle göra? Jag är klar! Vad ska jag göra nu? När ska vi…? Ju mer frågor av denna karaktär eleverna tvingas ställa, desto mer måste jag fundera igenom varför- och hur jag misslyckats med elevernas möjlighet till delaktighet och vetskap om vad som förväntas. En sak har jag lyckats med, och det är med fantastiska uppstarter av varje skoldag. Detta innebär ”GOTD” kombinerat med cirkelmodellen och närspaning. Jag berättar mer om detta i nästa blogginlägg.
Victoria Carlzon, Förstelärare F-3, Lammhults skola