Att barn föds nyfikna är något som de flesta är överens om. Under sina första år upptäcker de världen, både med sin mun, sina händer och sina ögon. Som trebarnsföräldrar har jag och min man alltid fascinerats av deras upptäckarlust och deras glädje när de har fått vara med om och uppleva nya saker. Nu har alla mina barn nått skolåldern och de är inte riktigt lika lätta att underhålla som de var som treåringar och det är ju inte så konstigt. Deras erfarenhet har växt och världen blir i deras ögon mindre för var dag som går.
Så hur gör man då för att behåll barnens nyfikenhet på att lära sig nya saker hela vägen upp genom vårt skolsystem? De finns självklart saker som intresserar dagens barn, men det är ju inte precis så att eleverna rakt av kan få välja vad de vill lära sig i skolan, utan vi har både ett centralt innehåll och förmågor i våra kunskapskrav som styr vad de ska lära sig. Hur får vi då våra elever att se fram emot sina lektioner och dess innehåll? Hur får vi dem att vilja lära sig mer och ta egna initiativ i sitt lärande? Detta är inga helt lätta frågor att knäcka och jag som har arbetat som lärare i 15 år anser att svaret på dessa frågor ändras över tid. Det som fascinerade elever för tio år sedan är idag ointressant för många. Detta faktum är viktigt att ha med sig när vi lärare klurar på hur vi ska lägga upp vår undervisning för att skapa nyfikenhet. Det är också det som på sätt och vis är det fantastiska med att vara lärare, att var dag är den andra olik och att man aldrig vet vad som ska hända.
I vårt KENT-arbete ska vi detta år prova olika strategier för att få eleverna kreativa, engagerade, nyfikna och förändringsvilliga. Den senaste tiden har vi i mitt arbetslag 4-6 fokuserat på nyfikenhet. Vi har provat olika strategier i undervisningen och mätt deras effekt genom att se hur nyfikna eleverna har blivit. Detta arbete är långt ifrån avslutat men jag tänkte här och nu berätta lite om vad vi har gjort och vad vi hittills har sett.
När vi arbetar med detta utvecklingsarbete börjar vi med att sätta upp vilka strategier som vi ska använda. Kring nyfikenhet har vi använt oss av spännande och intresseväckande uppstarter, lektioner som har avslutats med ”cliffhangers” inför nästa lektion, vi har gett ledtrådar till kommande lektioner på klassrumsdörren m.m. Att sedan bara fråga eleverna om de blev nyfikna av våra lektioner säger inte alltid så mycket, utan istället har vi letat efter synliga bevis på nyfikenhet hos eleverna. De synliga bevisen kan t.ex. vara att eleverna kommer i tid till lektionerna för att inte missa eventuella spännande uppstarter, att de har förkunskaper inför kommande lektionsinnehåll eftersom de har knäckt våra ledtrådar eller gåtor på klassrumsdörren, att de diskuterar kring lektionsinnehållet med varandra vid andra tidpunkter än själva lektionen etc. En period körde vi också med ”Veckans fråga” där eleverna fick komma med önskemål om frågor att diskutera. Varje måndag frontade vi sedan en ny fråga och eleverna fick i uppdrag att under veckan bilda sig en åsikt och förbereda sig inför fredagens diskussion i klasserna.
Vi har under de tolv veckor som vi har fokuserat på strategierna för nyfikenhet faktiskt kunnat se en hel del synliga bevis. Att avsluta med cliffhangers har varit extra effektivt och verkligen fått många elever sugna på kommande lektioner. Även ledtrådar på dörrarna har engagerat och många elever har tyckt att det har varit kul att komma in på lektionen och faktiskt veta något om lektionen som inte alla andra har koll på.
I veckan har jag byggt termosar av dricksglas med mina fyror på tekniklektionerna och idag var det dags att testa dem. När vi för ett par veckor sedan pratade lite om nyfikenhet på att lära sig nya saker i skolan, hade jag en inte så fullt skolmotiverad pojke som sa ” Det finns väl inget i skolan som kan göra mig nyfiken!”. När han och hans grupp idag var femte minut skulle mäta temperaturen i termosen för att se hur mycket den sjönk såg jag att nyfikenheten lyste i hans ögon. Han satt med timern på mobilen och räknade ner sekunderna tills de skulle få mäta igen och då kunde jag inte låta bli att smyga fram till honom och säga att jag tycker mig se en viss nyfikenhet i hans agerande. Han tittade då upp på mig, log stort och sa ”Det har du ju rätt i, nu är jag faktiskt nyfiken!” Det är stunder som dessa som gör att jag älskar mitt yrke så mycket som jag faktiskt gör…
Therese Stern Förstelärare åk 4-6